Flera människor varnar mig för att åka dit men jag tänker att polisen, efter två dagars upplopp, sannolikt bör ha koll på läget och står rustade om nya oroligheter blossar upp. Döm om min förvåning när jag åker in i Kronogården och inser att väldigt få poliser finns i området, samtidigt som stora grupper med olika gäng cirkulerar på platsen.

Jag blir sittandes i bilen och överväger att avbryta reportaget. Men då skulle jag svika de som kommit dit för att prata med mig, och om det inte blir ett reportage så innebär det en vinst för de kriminella. Jag tänker inte låta dessa ligister bestämma över min yttrandefrihet tänker jag, samtidigt som jag sätter på livesändningen och kliver ur bilen.

Det första jag ser är maskerade personer som börjar skrika "horunge". Några börjar cirkulera runt mig och när jag försöker intervjua en kvinna kommer hotfulla personer fram och lyser mig i ögonen med lampor. De säger åt mig att lämna området samtidigt som de skriker hotfulla tillmälen. Jag försöker lugnt förklara att jag gärna pratar med dem, samtidigt som jag ser hur torget fylls på med ännu fler maskerade personer. När jag omringas kommer några poliser fram för att prata med killarna, vilket resulterar i att situationen blir ännu mer hotfull.

Några poliser ställer sig runt mig för att hålla bort killarna, som struntar fullständigt i polisen. De står rakt framför poliserna och skriker ”snuthoror” och framför allehanda hotelser.

Då känner jag en brännande smärta i revbenen och tror för en sekund att jag blivit knivhuggen. Lättad inser jag att det bara var en spark eller knytnävsslag. Sedan kommer fler slag mot min rygg och bakhuvud. Samtidigt görs flera försök att stjäla min kamera.

Jag undrar hur långt det skall gå innan polisen griper någon, men inser snart att ett gripande skulle resultera i att jag och poliserna blir övermannade och kraftigt misshandlade, eller i värsta fall ihjälslagna. Poliserna är alldeles för få till antalet och skulle inte ha en chans såvida de inte bestämmer sig för att dra vapen och skjuta skarpt.

Plötsligt börjar det smälla runt mig. Det är någon som kastar knallskott. Efter flera höga smällar vid mina fötter ringer det i öronen och jag märker att hörseln inte är som den ska. Då lyckas till slut någon slita kameran ur händerna på mig.

Vid det laget har polisen fått förstärkning och bestämmer sig för att spärra av torget. Utanför avspärrningarna hovrar mellan 50-100 personer som likt hyenor inte vill något annat än att slita mig i stycken. En polisman kommer fram och säger att jag också måste gå utanför deras avspärrning om jag inte vill bli gripen. Jag tittar på honom och undrar om han inte inser att jag blir ihjälslagen om jag går ut från torget.

Skit samma tänker jag, full av adrenalin. Om polisen vill skicka ut mig härifrån så får det gå som det går. Jag styr stegen över torget mot de grupper med maskerade män utanför som väntar på att få tag i mig. Mentalt förbereder jag mig på att slåss för livet. Om de ska slakta mig så ska de i alla fall inte få göra det utan att motstånd.

Då säger en annan polis till mig att vända om. Tydligen inser denna polis att jag kommer bli ihjälslagen om de maskerade killarna får tag på mig. En polisbil ordnas fram, jag blir ombedd att ta plats i baksätet. Sedan bildas en mur av poliser runt bilen som till slut lyckas lämna området i snabb fart.

När jag sitter där i polisbilen och blåljus lyser upp kvällshimlen kommer jag att tänka på de senaste dagarnas skriverier. I en lång text i Aftonbladet hånas jag av Robert Aschberg. Han hävdar att jag bara spelar teater och att mitt arbete är totalt ofarligt. Jag bjöd därför in honom att följa med till Kronogården, men han dök aldrig upp.

På Twitter kallar Özz Nûjen mig för tiggare och säger att jag lurar folk. Även Özz Nûjen är välkommen att följa med och se på när jag arbetar, om intresse finns.

Men sanningen är att jag inte bryr mig så mycket längre. Folk får skriva vad de vill. Det riktigt tragiska är att de människor i Kronogården som ville möta mig och berätta om hur de upplever otryggheten i området aldrig fick chansen. Istället vann de kriminella killarna även den här striden. De lyckades misshandla mig och stjäla min utrustning mitt framför ögonen på poliserna. Om inte det är en attack mot yttrandefriheten och det fria ordet så vet jag inte vad som är det.

Dock skall ingen skugga falla över poliserna på plats. De var kraftigt underbemannade och följde endast order från högre ort.

Det handlar inte om de enskilda polismännen utan om att politiskt vilja saknas. Numera handlar allt istället om att agera lågaffektivt, vilket resulterat i att de kriminella elementen i samhället tappat all respekt för polisväsendet. De kan bete sig hursomhelst utan att det får konsekvenser. För varje gång polisen backar undan så vinner de kriminella makt och status. Det går inte att föreställa sig att ungdomar i något annat land än Sverige tillåts bete sig såhär mot poliser.

Samtidigt sitter Stefan Löfven i tv och säger att han inte såg det här komma. Personligen har jag sett detta komma under många år nu. 2008 stod jag mitt i Rosengård i Malmö och filmade, när det var ett mindre inbördeskrig mellan ungdomar och polisen. Då tänkte jag att om inte politikerna agerar snabbt och kraftfullt så kommer katastrofen i Sverige bli ett faktum.

Den slappa politiken fortsatte dock oförändrat och idag ser vi hur de kriminella gängen tar över område efter område i Sverige. Det är inte längre en fråga om huruvida gängen kommer att vinna eller inte. De har redan vunnit.

Det sorgliga är att svenska medier inte heller verkar vara speciellt intresserade av att belysa problemen. Knappt någon av mina journalistkollegor har kontaktat mig efter händelserna i Trollhättan. Däremot ringer journalister från brittiska BBC och undrar om jag kan berätta för deras publik om tillståndet i Sverige. Efter intervjun vill producenten på BBC framföra en ursäkt för att hans svenska journalistkollegor inte talar klarspråk om problemen i Sverige. Till skillnad från svenska journalister tar han sig även tid att beklaga vad jag råkat ut för.

Mina videos från Trollhättan har i skrivande stund sammanlagt nästan tre miljoner visningar. Ändå blir det bara några notiser om det i media. Det är obegripligt.

Hur skall vi någonsin kunna vända den här utvecklingen om vi inte pratar klarspråk om problemen?

För egen del kommer jag aldrig acceptera att det finns områden i Sverige där jag inte kan utföra mitt jobb. Man kan ha olika åsikter om mig, men faktum är att när kriminella gäng lyckas hindra mitt arbete så har vi stora problem med såväl demokrati som yttrandefrihet i det här landet.

Dock är jag just nu tacksam över att få vara hemma med min familj som jag älskar över allt annat, och jag är glad över att det där tidsinställda inlägget aldrig postades på Facebook.

Vad gäller sviterna efter Trollhättan så värker det fortfarande lite i revbenen och bakhuvudet, men jag har fått värre smällar i livet. Hörseln på vänster öra börjar så sakteliga komma tillbaka och jag ser fram mot att få lite julfrid. Sedan skall jag fortsätta jobba i ännu högre tempo.

Med det sagt vill jag önska alla som stöttar mitt arbete en god jul!

//Joakim Lamotte
______________________________________________
Stöd till arbete med oberoende journalistik.
Swish: 1233561149
Har du något att tipsa om, tveka inte att höra av dig. Anonymitet utlovas.